Klumpen i magen bara växer och växer, ångesten blir bara större och större och det blir tyngre och tyngre att andas. Hur kan det vara möjligt att jag känner en sådan frustration? Det känns som att jag vill brista ut i gråt, att bara låta tårarna flöda ner för kinden. Jag måste vara stark. Andas. Känna lugnet. En suck, så skön, ger mig åter igen styrka. Jag måste lugna ner mig, det borde inte kännas så här. Det kan vara rädsla. Rädslan att förlora någon man tycker om. Jag vet själv att det inte kommer hända så varför känner jag så här då?

Musiken dunkar ur högtalarna. Jag känner hur hjärtslagen avtar. De slog så extremt hårt. Musiken har gjort så att jag återfunnit lugnet. Skönt. Musik kan verkligen göra så att man mår bättre. I alla fall så jag mår bättre. Skrikande låtar när jag är arg gör så jag får ut min ilska så jag slipper rikta den mot någon annan. Lugn musik ger mig ro.

Huvudet dunkar. Det känns tungt. Lite frisk luft kanske gör susen, kanske inte. Ett varv runt kvarteret kan inte skada. Dagen har varit toppen, fram tills nu. Det känns bara jobbigt. Längtar tills jag lägger mig ner i min mjuka säng och bara få blunda. Drömma, det ska jag göra. Fina och mysiga drömmar. Sedan ska jag vakna upp imorgon med ett leende på läpparna. Då kommer allting vara bra. Denna tunga börda, från kvällen, kommer vara över. Allting kommer vara som vanligt, perfekt.

I need you<3